För snart två veckor sedan fick jag ett mail av J där hon undrade om vi inte kunde ha lite sporadisk kontakt. Det kändes väldigt underligt att bara bryta kontakten sådär efter sex år tyckte hon. Dessutom ville hon att jag skulle känna att hon fanns där för mig, speciellt med tanke på min mamma som låg på sjukhus under en period för en månad sedan. Jag hade skrivit ett mail och berättat det för henne, men inte förrän faran var över för mamma.
Jag skrev ett långt mail till henne men ångrade mig och skickade det inte. I stället skrev jag ett kortare mail där jag sa att det kanske var bäst att prata om det i stället, vilket vi gjorde för en vecka sedan. Jag sparade mitt långa mail och sa att jag skulle skicka det vid ett senare tillfälle.
Det kanske inte är så lätt att förstå allt jag skriver alla gånger, men man får tänka på att det är ett svar på ett mail som hon skrev till mig tidigare.
Jag vet att mailet låter dramatiskt, men det är så jag känner. Finns det någon annan som jag kan rikta dessa känslor mot och som är villig att ta emot dem så säg till 😉
Jag vet inte när det är rätt tillfälle att skicka det, om någonsin, men här nere är det. Vet inte…..ska jag skicka det eller inte?
——————————————————————————————————————————-
Min älskade J!
Just när jag öppnade ditt mail så började regndropparna falla, precis som tårarna från min själ gör av saknad efter dig. Du har rätt i att det är omänskligt svårt att vara utan dig. Jag saknar dig också av hela mitt hjärta.
Innan jag skriver mera så vill jag bara säga att jag hoppas att du läser detta med ”rätt” betoning och tonfall. Jag vill inte att det ska finnas någon som helst tvekan hos dig om att jag saknar dig oerhört mycket också. Det värker i hela min kropp av längtan efter kontakt med dig. Jag vill bara att du ska veta det innan du läser vidare eftersom jag vet hur svårt det är att få fram det man verkligen menar när man skriver. Så om du läser någonting som kan uppfattas som negativt, eller som att jag inte vill ha kontakt med dig, så är det inte på det viset. Då vill jag att du läser det här stycket igen.
Som jag har sagt tidigare så finns det två anledningar till varför du finns i mitt liv och det finns ingen inbördes rangordning mellan dessa.
Den första anledningen är att du är den som står mig närmast, som känner mig bäst och som förstår mig bäst. Jag vet ofta vad du ska säga redan innan du säger det och du känner mig lika bra. Jag tröttnar aldrig på att lyssna på dig och bland det bästa jag vet är att prata med dig om precis allting. Du är den som jag bara älskar att vara med, och som jag kan vara mig själv tillsammans med i alla lägen. Jag känner ditt innersta väsen och du känner mitt. Du är min bästa vän helt enkelt.
Den andra anledningen är att jag dessutom känner något ännu djupare för dig. Det är kärlek till en kvinna som jag vill dela livet med, inte bara som vän utan även som familj. Jag älskar att älska med dig. Jag njuter av att ha dig på min arm, känna din kropp nära min, och jag kan smeka dig hur länge som helst. Jag älskar att skratta och gråta med dig. Jag blir lugn av att titta på dig och lyssna på dina andetag när du sover och jag vill göra allt jag kan för dig, för att du ska ha det bra. Du är mitt älskade hjärta helt enkelt.
Jag vill att du ska veta (och jag vet att du redan vet) att för mig så bygger mina känslor för dig på dessa två delar, kärlek och vänskap, och de är väldigt integrerade med varandra.
Det gör oerhört ont att inte ha dig nära. Smärtan blir dubbelt så stark eftersom mitt behov av att finnas där för just dig och ge dig allt jag kan är lika starkt som mitt behov av att ha dig nära både mentalt och fysiskt, bara för min egen skull, och känna att du finns där för mig också.
Jag vill ha dig i mitt liv för att du är min bästa vän och för att jag älskar dig. Om du vill ha sporadisk kontakt med mig bara för att du ska vänja dig av med mig så är jag rädd att det inte skulle fungera. Om det bara är för att du ska slippa oroa dig för mig som du vill ha kontakt så är det definitivt inte heller är en så bra idé. OM våra anledningar till kontakt skulle vara så olika så skulle jag med 100 % säkerhet dra nitlotten igen.
Om det skulle hända något på din sida så skulle jag utan att tveka erbjuda dig i princip obegränsat med tid, lyssnande, förståelse, ömhet, värme, mental närhet, vänskap och kärlek. Precis som jag alltid gjort. Det skulle betyda att jag fanns där för dig precis på det sätt som du vill att jag ska. Du kan ju bara plocka bort eller bortse från de delar som jag erbjuder men som du inte vill ha. Du skulle kunna fortsätta plocka russinen ur kakan.
Svårare blir det åt andra hållet. Det du skulle erbjuda mig i motsvarande situation skulle vara viss tid, lyssnande, förståelse och vänskap. Det ska man i och för sig inte förakta, men jag har större krav än så på en relation med dig. Det du skulle vilja erbjuda mig i en sådan situation skulle jag kunna få någon annanstans även om jag absolut inte skulle kunna få det i samma utsträckning.
Men förlusten jag skulle känna mellan det jag skulle kunna få av dig jämfört med vad jag skulle kunna få av någon annan vän är så mycket mindre än den förlust jag skulle känna mellan det jag skulle kunna få av dig och det jag verkligen VILL och BEHÖVER få av dig. Det skulle bara innebära att du inte fanns där för mig, men att jag fanns där för dig precis så mycket som du vill och behöver.
Som du säkert förstår så var min första instint att kasta mig på telefonen och ringa dig när min mamma blev sjuk, men samtidigt kände jag att det skulle bli svårt att vända mig till dig eftersom du inte kan ge mig det jag behöver. Jag var orolig för att de behov som jag känner i vår relation inte skulle fyllas och det skulle bara sluta med besvikelse. Jag skulle bara känna att jag behöver dig mer än vad du kan ge.
Jag vet att du känner igen en del av den känslan om du tänker efter hur du har haft det i vissa av dina övriga relationer. Jag vet att du har haft vissa förväntningar på några vänskapsrelationer som inte har uppfyllts och att du därför har blivit besviken. Du har då blivit tvungen att ändra på dina förväntningar och dessutom anpassat det du själv är villig att ge. Då har det ändå ”bara” rört sig om vänskapsrelationer. Mina känslor för dig är så otroligt mycket starkare än någon vänskapsrelation någonsin kan vara för någon.
Det var den största anledningen till att jag inte kontaktade dig nu när hon blev sjuk. Det enda jag visste var att du inte vill ha en relation med mig, och därmed inte kan ge mig det jag behöver. Det var med den vetskapen som jag lät bli att kontakta dig trots att det ständigt innebar en närmast osannolik inre strid med mig själv för att låta bli.
Jag visste att det var en strid med mig själv som jag inte kunde vinna oavsett utgång. Varenda cell i min kropp skrek åt mig att ringa dig eftersom jag behövde dig, men varenda cell i min kropp skrek också åt mig att låta bli eftersom de inte skulle orka med att känna att du inte fanns där för mig. Nu ringde jag dig inte och förlorade. Hade jag ringt så hade jag också förlorat.
Det var lite som den gången när du frågade mig om jag inte tyckte att du såg ”värre ut än vanligt”. Kommer du ihåg? Oavsett vad jag hade svarat på den frågan så hade jag svarat fel.
Ja=Ja, du ser värre ut än vanligt…..dvs då du också ser förskräcklig ut.
Nej=Nej, du ser inte värre ut än vanlig…..dvs du ser ungefär lika förskräcklig ut som du brukar
;o)
Jag saknar dig av hela mitt hjärta och du finns ständigt i mina tankar.
Bara för att räta ut eventuella frågetecken som du har efter att ha läst det här mailet så vill jag att du läser det understrukna stycket i början av mailet igen ;o)
Massor av kramar till dig med mitt älskade hjärta!!
Olycklig kärlek 