Il Duce: Jag såg henne

Förra torsdagen, alltså för 1,5 veckor sedan, åkte jag till stan efter jobbet. Kände mig rastlös och ville inte åka hem till en tom lägenhet. Då tänker jag bara för mycket.

Gick omkring på stan lite planlöst och hamnade tillslut på NK. Tog rulltrappan upp till andra våningen. Ungefär när jag kommit upp för halva rulltrappan ser jag J gåendes bort från mig där på andra våningen. Mitt hjärta stannade. Vad skulle jag ta mig till? Vi hade ju inte haft någon direktkontakt på drygt fyra veckor förutom det där förlupna telefonsamtalet som hon råkade ringa.

Jag skyndade mig upp för trappan och gick ganska snabbt för att komma ikapp henne. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för vad jag skulle göra. Det bara gick automatiskt att följa mitt hjärta och min instinkt att springa fram till henne.

Jag fortsatte i snabb takt uppför ytterligare en halvtrappa….då kom hjärnan ikapp. Den sa: Nej, vad håller du på med? Vad ska du säga? Ska du ge efter för din längan och krama henne? Blir hon glad för att se dig?

Frågorna hopade sig i mitt huvud och tveksamheten ökade. Tillslut blev min tvekan så stor att jag bestämde mig för att inte springa ikapp henne. Jag stannade upp och tittade efter henne. Hon försvann in i en affär och jag stod där….tom.

Efter ett par sekunder ser jag hur J kommer ut ur affären igen, denna gång gåendes emot mig kanske bara 10 meter bort. Jag blev panikslagen. Jag vände mig hastigt om, kröp ihop så mycket det gick, och halvsprang ner för halvtrappan igen och in bland folk. Fortsatte sedan ner för rultrappan och ut i friska luften.

Paniken fanns kvar och nu började andra tankar dyka upp: Såg hon mig? Vad trodde hon i så fall när hon såg mig vända mig om och springa därifrån? Tror hon att jag stalkar henne?

Tankarna plågade mig under kvällen. Framåt tiotiden kände jag att jag var tvungen att skriva ett sms till henne. Jag skrev att jag sett henne, men att jag haft så bråttom att jag inte hade tid att hälsa.

På fredagsmorgonen svarade hon ganska skojsamt att då vet hon att det är på NK jag hänger nu för tiden. Vet fortfarande inte om hon såg mig eller inte.

Sent på fredagskvällen fick jag ett mail från henne. Hon skrev att det kändes så konstigt att vi inte hade någon kontakt och att hon kunde tänka sig att ha sporadisk kontakt med mig. Men att den i så fall i nuläget verkligen skulle vara sporadisk så att vi inte hamnade i samma situation igen.

Jag skrev ett långt mail tillbaka under lördagen…..men jag skickade det inte. Det blev väldigt mycket i det mailet och jag insåg att det skulle kunna tolkas olika beroende på hur man läste det. Därför skrev jag i stället ett nytt mail på söndag kväll där jag tyckte att det var bäst att prata om det i stället. På måndag kväll skrev hon att jag kunde ringa henne när jag ville.

Stod emot instinkten att ringa med en gång utan väntade till tisdag kväll. Jag var jättenervös och otroligt torr i munnen när jag slog numret. Jag hade ingen aning om hur varken hon eller jag skulle reagera. Vi pratade i nästan 1,5 timmar. Hon försökte till en början med att fråga hur jag mådde och hur jag hade det. Jag svarade att jag inte ville prata om det och att hon säkert vet ändå.

Även om det var otroligt svårt, jag lyckades säkert inte helt, så försökte jag lägga band på mig och inte uttrycka för mycket känslor för henne under samtalet. Jag uttryckte i alla fall inte allt som jag ville uttrycka.

Hon fick reda på att min mamma legat på sjukhus igen och hon sa att jag alltid fick kontakta henne om något sånt hände. Hon frågade varför jag inte hade gjort det. Jag sa att jag varje dag kunde komma på massor av anledningar till att ringa eller maila henne, men att jag höll mig. Försökte se på den här situationen på samma sätt, dvs bara ytterligare en anledning att kontakta henne men att jag måste hålla mig.

Samtalet flöt på bra och i långa stunder kändes det precis som att vi hade pratat med varandra varje dag sedan uppbrottet. Det var otroligt jobbigt att lägga på luren, men tillslut var vi tvugna. 

Torsdagen när jag såg henne var andra gången jag såg henne sedan vi bröt. På lördagen innan, på kvällen, var jag hemma hos mamma för att hämta lite saker som hon behövde på sjukhuset. När jag kom ner, satte mig i bilen, och körde iväg så såg jag en spårvagn på håll.

Någonting sa mig att jag skulle köra ikapp den, vilket jag gjorde några hundra meter senare. Jag tittade upp och där, i den främre vagnen, så jag J sitta och stirra rakt framför sig på väg hem. Den gången vet jag att hon inte såg mig för strax därefter så vek spårvagnen av bort mot hennes hemmahållplats. Jag fortsatte till Sahlgrenska.

Jag har sparat mitt mail och funderar på att skicka det trots allt. Men jag vet att det är väldigt känslosamt och att det förmodligen inte är någon vidare värst bra idé att skicka det….men det ligger där och trycker i min utkastmapp.

Il Duce: Oväntat telefonsamtal

Igår kväll satt jag och deppade framför TV:n. Plötsligt, kl 21.50, ringer min jobbmobil. Jag tittade efter vem det var som ringde…..det var J! Det var helt oväntat efter 19 dagar utan kontakt.

Jag ville så gärna svara…..saknar henne så mycket! Men samtidigt blev jag rädd. Visste ju inte vad hon ville och jag ville ju att samtalet skulle bli ”bra” om vi nu ändå skulle prata.

Jag lät telefonen ringa fem signaler och sedan slutade den. Satt där och bara tittade på telefonen i ett par, tre minuter. Visste att jag skulle ringa tillbaka, men jag behövde samla mig först. Det var så många tankar som rusade genom huvudet: Hade det hänt något? Var hon ledsen? Ville hon prata ut?

Till slut tog jag mod till mig och ringde. Det var upptaget. Försökte en gång till….upptaget. Väntade ytterligare någon minut. Då…..signaler som gick fram. Hon svarade.

När hon hörde att det var jag så bad hon med lätt sprucken röst om ursäkt: ”Förlåt, du måste tro mig! Jag ringde fel. Skulle egentligen ringa till pappa men slog ditt nummer automatiskt. Det sitter i fingrarna” 

Hon satt precis och skrev ett sms till mig där hon förklarade detta när jag ringde. Jag svarade att det är ok. Jag har otaliga gånger varit på väg att slå hennes nummer också när jag egentligen skulle ringa någon annan. Eller bara varit på väg att ringa henne och prata så som vi brukade göra.

Hon fortsatte: ”Ååh ID, om du bara visste hur jobbigt det är och hur mycket jag tänker på dig” 

Det är det för mig också älskling, svarade jag. Jag försökte att inte säga älskling, men det sitter så i ryggmärgen att jag inte tror att jag var framgångsrik i mina försök att låta bli. 

Samtalet var ganska kort och det blev inte så mycket mer sagt. Det var i alla fall underbart att höra hennes röst.

Var rädd om dig mitt älskade hjärta!

Il Duce: 13 dagar utan tårar….

För 13 dagar sedan var jag tvungen att pressa J så mycket att hon bröt med mig igen. Jag kände att hon var tvungen att ta ansvar för vad hon känner, eller åtminstone tror att hon känner.

Hon var på väg att vilja ha kakan och äta den igen. Det är egentligen ingen skillnad mot vad det har varit hela tiden…..i sex år. Hon vet inte vad hon vill, även om hon säger att hon vet, och hon lyckas inte förklara för mig heller.

Tisdagen den 18 maj pratade vi i telefon. Egenligen skulle vi träffas som vanligt, men nu var hon ledsen igen och som vanligt vet jag alltid vad det rör sig om. Så jag frågde om hon tänkte avbryta relationen nu igen. Det ville hon inte. Hon vill alltid ha mig i sin närhet, sa hon. Men hon tänkte så mycket på sin framtid och barn, och hon vet inte vad hon vill.

Jag sa att jag inte kan prata med henne om det utan jag vill bara veta vad hon vill göra nu när det gäller vår relation. Återigen började hon svamla om att hon måste träffa andra män för att komma fram till vad hon känner. Jag vill inte höra det där, sa jag. Jag vill bara veta vad du vill med vår relation.

Då frågade hon mig vad jag ville. Det är ju ganska uppenbart vad jag vill, så det behöver vi inte prata om. Men jag vill inte förlora kontakten med dig, fortsatte hon. Du får välja, var hennes svar på allt. Ja, då väljer jag att vi ska ha en relation som går framåt, sa jag.

Jag visste att jag inte hade det valet eftersom jag inte har speciellt mycket att säga till om i den här relationen. Men om det inte går då, sa hon? Men det är det jag väljer, svarade jag. Det var ju jag som fick välja!

J sa att om jag fick välja mellan att ha kontakt eller inte ha kontakt under tiden som hon ”funderade”, vad skulle jag välja då. Jag har gjort mitt val och tänker inte välja något annat. Kände att jag ville att hon skulle välja själv.

Hon fortsatte att hon inte ville att det skulle avslutas på telefon utan att hon ville träffas för att prata igenom hur detta praktiskt skulle skötas. Vilket då, undrade jag? Kontakten, svarade hon.

Jag sa att vi inte har några barn eller gemensamt hem att dela på så jag vet inte vad hon menade med ”praktiskt”. Antingen har vi en relation eller så har vi ingen relation.

Vår relation står på två ben, sa jag: Ett vänskapsben och ett kärleksben. Man kan inte slå undan det ena benet och tro att det andra benet ska stå rakt. Speciellt inte som det bara förmodligen är jag som skulle få kämpa för att inte även det benet skulle falla.

J ville att jag skulle åka upp till henne så att vi kunde prata igenom det, men jag vill inte åka dit bara för att få höra att vi skulle bryta och sedan åka hem igen.

Till slut blev samtalet så konstigt att hon var tvungen att bryta. Jag ville att hon själv skulle ta ansvar för sina känslor och handlingar och inte bara lägga över det på mig. Speciellt som jag inte hade något att säga till om ändå. Det blev lite som att jag skulle få bestämma precis som jag ville, bara det blev som hon ville.

Detta var 13 dagar sedan och inte ett ljud från något håll sedan….. Jag bestämde mig med en gång att stålsätta mig mot alla former av känslor. De skulle tigas ihjäl. Lite som ”se aldrig bakåt, känn aldrig inåt”

I 13 dagar har jag kämpat med detta och inte under hela den tiden har jag fällt en tår. Jag har lyckats hålla känslorna i schack även om det har kostat på. Visst har funderingarna funnits där under nätterna och sömnen har som vanligt varit frånvarande. Men jag har inte sovit riktigt på två år så jag har blivit van ändå.

Men så idag…….kom tårarna. Jag kämpade emot så mycket jag kunde och efter ca en halv minut hade jag besegrat dem den här gången också.

Men jag måste erkänna för mig själv att jag saknar henne såååå mycket. Orkar inte så mycket mer nu

Il Duce: Nej….

…nu räcker det!

Jag känner mig fullständigt dränerad på energi och lust. 

Om möjligt sover jag ännu mindre än tidigare…på kvällar och nätter känns det som att hjärtat försöker fly ur kroppen på mig. Det slår så hårt att det känns som att täcket hoppar och jag kan känna hjärtslagen på trumhinnorna.

Har inte heller lust till någonting. Det är min tur att arrangera julen men helst så vill jag inte ens vara med. Egentligen ska sonen vara hos sin mamma den här julen, men hon har frågat om jag vill att han ska vara hos mig….om det känns bättre. Naturligtvis vill jag det, men han måste ju själv få bestämma.

Har också tappat lusten att skriva här på bloggen. Bara tomt inombords. Därför tar jag en paus härifrån ett tag. Vet inte hur länge. Kanske en dag, kanske för alltid. Men just nu finns det inget mer att ta av.

Min mailadress står där för de som vill skriva *pekar snett uppåt höger*

Il Duce: Lättirriterad

Idag stod jag och sonen i affären och pantade burkar och flaskor. Den sista flaska spottades ut igen. Då kom det en man med två flaskor och ställde sig bakom oss.

Sonen tog den avvisade flaskan och försökte igen….samma resultat. Den kom ut igen. Jag tog flaskan och slätade ut streckkoden och försökte en gång till. Då sa mannen: ”Nu får ni fan ta och ge er. Ser ni inte att det inte funkar?”

Jag frågade om han hade bråttom. Det kanske jag har, svarade han. Då kanske du borde prioriterat bort att panta flaskor för fyra kronor om det inte är absolut nödvändigt för att du ska få ihop pengar till mat, sa jag och tittade på honom nerifrån och upp ungefär som om jag bedömde honom som en uteliggare. (Han var välklädd)

Sedan tog jag flaskan och försökte demonstrativt att panta den en fjärde gång innan han fick panta sina flaskor… Han kokade, men sa inget mer.

Det var väl lite barnsligt att försöka en fjärde gång. Men jag kunde inte låta bli. Är så j*vla trött på folk.

 

Il Duce: Om….

Om jag inte är skapt för att tillhöra dig…..varför skriker då mitt hjärta att jag är det?

Il Duce: Kärlek är livsfarligt

Hat kan få en människa att förgöra andra, men kärlek kan få en människa att förgöra sig själv.

Il Duce: Jag fick sån lust…..

att flyga….

Det har varit ett sånt härligt väder idag att den lusten smög sig på. Det skulle ha varit ett bra sätt att skingra tankarna på J, bara för en liten stund. Fast å andra sidan…..vad skulle kunna hända om jag inte lyckades skingra tankarna? Det ska vi nog inte tänka på.

Fast det hade varit underbart att flyga ut över skärgården och in i solnedgången, eller ta en sväng till Danmark för en lunch.

Nä, jag är nog inte i tillräcklig form mentalt för att ta mig en flygtur. Förmodligen skulle tankarna inte skingras speciellt mycket och jag kanske bara skulle börja fundera på hur det skulle gå att landa med nosen först. 

Dessutom är det så länge sedan jag flög så jag skulle behöva arbeta ganska hårt för att nå flygtrim igen. Och lusten försvann efter ett tag också…. 

Il Duce: Samtal med exets sambo

I veckan var jag hemma hos min exsambo och hennes nymera inte riktigt så nya sambo och åt lite mat. Exet är lite orolig för mig. Hon ser på mig hur jag mår så hon vill nog ha lite ”koll” på mig.

Pratade en del med hennes sambo B om allt möjligt. Bl a kom vi in på det här med barn. Han sa att när han var liten fick han aldrig sova i sin mammas säng. Han vågade knappt gå på toa på natten eftersom hans mamma var så lättstörd och det märktes dagen efter att hon var så trött och lättirriterad.

B tyckte att det var jobbigt att min son ofta kom in till dem på nätterna och låg där och ”knödde”. Ju mer han flyttade på sig desto närmare flyttade sonen sig.

Så var det i början sa han. Sedan började han tänka och resonera med sig själv. Vad var det som min son var ute efter? Närhet så klart! Vad var det som var så jobbigt? Att han själv inte var van vid att ha haft det på det viset när han växte upp.

B sa att när han funderat på detta under en period så kom han fram till att det helt enkelt var en attityd fråga för honom. Han bestämde sig för att ändra attityd helt enkelt och när han gjort den så blev det lättare och lättare och numera störs han inte alls av det om sonen kommer in till dem på nätterna.

Jag blev glad av att höra detta och för mig kändes det jättebra. Tror nog att det kommer att bli bra för sonen det här….

 

Il Duce: Jag höll inte ut

Igår klarade jag det inte längre. Jag kontaktade J. Min logiska del förklarade det med att jag ville veta hur det hade gått med uppdraget på mitt jobb som jag inte ville att hon skulle ta. Men jag vet att det i slutändan var min känslomässiga del som beslutade att jag bara ville prata med henne.

Visst var jag väldigt nyfiken på hur det gått med uppdraget och orolig för att hon skulle känna sig ”tvungen” att ta det…men jag vet att även om det inte var för uppdraget så hae jag nog hittat någon annan orsak.

Det var underbart att höra hennes röst och hon sa att hon tyckte detsamma om min. Hon hade varit orolig att hon aldrig skulle få göra det igen. Hon sa att hon saknade mig otroligt men att detta var något som hon var tvungen att göra (vad det nu är) och att hon inte vet något om framtiden.

Vi pratade ganska länge om allt möjligt, men framför allt om hennes potentiella uppdrag. Det visade sig att hon klarat sig undan den här gången och det var ju skönt att höra. Jag sa att om det skulle komma upp igen så måste hon berätta att det inte skulle fungera pga av den relation eller ickerelation som vi har nu. Jag är övertygad om att hennes arbetsgivare skulle ta hänsyn till detta när de placerar henne. De vill säkert inte riskera att ställa till problem på sin kunds arbetsplats.

Sedan frågade hon mig hur jag har det. Ville egentligen inte berätta men det är ju ingen idé att sticka under stol med hur jag mår. Hon frågade vad jag har gjort den senste veckan och vad jag har planerat.

Ville inte riktigt berätta, men tillslut berättade jag i alla fall lite om helgen som gått. Inte i detalj eftersom det hände en del saker som jag inte vill diskutera med henne om. Men hon förstod i alla fall att helgen varit ganska blöt och detta gjorde henne orolig.

Jag sa att det var precis detta som jag ville undvika genom att ha kontakt två gåger per vecka eller vad det nu skulle ha blivit med hennes förslag…..