För ca 2,5 månader sedan kom J med ett ”förslag” på hur vi skulle ha det i framtiden….eller i alla fall tillsvidare.
Hon föreslog att vi skulle kunna höras av kanske två gånger per vecka och träffas en gång varannan vecka. Naturligtvis skulle vi bete oss som vänner. En fördel tyckte hon dessutom var att ingen skulle behöva undra om den andra skulle höra av sig eftersom man visste när man skulle ha kontakt. Jag kunde inte svara på det då utan bad att få tänka på det någon vecka. Min magkänsla sa att det inte skulle funka men jag ville inte svara på det utan att tänka igenom det först.
Sedan kunde vi inte prata om det på länge eftersom J antingen var för trött efter jobbet eller att något annat kommit i vägen.
Så för ca tre veckor sedan hade vi ytterligare en av dessa konstiga diskussioner som jag inte förstår mig på. Hon var irriterad på mig för att jag inte självmant berättar om områden i mitt liv som hon uttryckligen har sagt att hon inte vill dela med mig.
Hon kunde inte förstå varför jag inte delade med mig av detta utan att hon måste fråga. Jag å min sida känner inte att jag måste berätta saker som händer i mitt liv för någon som inte är intresserad.
Jag sa att det är hon som till 100% styr den här relationen. Jag kan bara bestämma om jag ska vara med eller inte….i övrigt har jag inget att säga till om. Jag sa att jag bara beter mig som hon uttrycker att hon förväntar sig av mig, dvs jag delar inte med mig av mina upplevelser som rör sånt som hon har sagt att hon inte vill vara del av.
Detta irriterade henne tydligen och hon sa att hon visst var intresserad. Men jag tycker mest att jag blir utsatt för korsförhör när hon sätter igång att fråga vad vissa personer i min omgivning tycker om saker och ting, varför de reagerar som de gör, hur de fungerar och resonerar, hur jag interagerar med dem mm, mm, mm.
Jag förklarade för henne att jag inte trodde att hon var intresserad av det egentligen eftersom det i så fall finns ett enkelt sätt ta reda på det och det är ju genom att vi umgås gemensamt med andra. Då skulle hon automatiskt få svar på en hel del av sina frågor.
Hon sa att hon var intresserad av det för min skull eftersom jag är så viktig för henne. Jag är däremot inte så intresserad av att hela tiden t ex förklara hur mina vänner fungerar och tänker. Jag tror snarare att det är mest av introvert nyfikenhet som hon undrar snarare än att det är för min skull.
Att jag sa det gjorde henne ännu mer irriterad och då var hon helt plötsligt tillräckligt pigg för att lyssna på hur jag hade tänkt när det gällde hennes ”förslag”.
Jag sa att hon är mitt hjärta och att jag aldrig kommer att kunna bete mig som att hon inte skulle vara det. Jag kommer alltid att ge uttryck för det och kommer inte att sluta med det bara för att vi bara skulle prata ett par gånger per vecka och träffas en gång varannan vecka. Jag kommer inte att sluta smeka henne på armen eller ryggen om jag känner för det.
För mig är det en stor anledning till att träffas….närheten både mentalt och fysiskt (inte bara sexuellt). När det gäller undran om den andra ska höra av sig behöver man ju inte undra det heller om man vet att man inte har kontakt tyckte jag.
Dessutom känner jag att det finns risk för att kontakten skulle bli krystad. Vad skulle man prata om? Jag vet att vi alltid har haft lätt för att prata med varandra, men det är ju i den här relationen. Om relationen skulle ändras är jag inte lika säker på att det skulle bli lika lätt. Helt plötsligt skulle det ju finnas saker man inte kan prata om längre och dessutom kan man inte ge uttryck för vissa känslor.
Därför sa jag att jag inte trodde att det skulle funka med hennes förslag. Hon blev jätteledsen och bad mig fundera igen. Hon sa att hon hade så mycket omkring sig just då, med att hon t ex snart skulle sluta på sitt jobb och hon hade inget nytt på gång och flera andra anledningar. Men hon kommer alltid att ha massor av saker omkring sig.
Klockan var en bit efter ett på natten när vi hade den här diskussionen och vi skulle arbeta dagen efter så hon sa att hon inte orkade prata mer om det just då utan att vi kunde prata om det när klockan inte var så mycket.
Sedan pratade vi inte mer om detta förrän i måndags. Jag förklarade att min känsla inte ändrats utan jag tror inte att det skulle fungera med hennes förslag. Vi var båda ledsna så att tårarna rann. Inget beslut uttalades men jag visste ändå vad det innebar.
I tisdags pratade vi i telefon och hon undrade om vi inte kunde laga mat och äta tillsammans. Det ville jag gärna. Vi hade det ganska trevligt, men lite senare under kvällen så ändrades stämningen. Jag kände att det var något på gång. Återigen började hon förklara vad hon kände och varför. Hon sa också att hon inte hade varit där hon är idag utan mig.
På något sätt kom vi in på hur olika vi ser på den relation vi har idag. Hon håller relationen ”hemlig” för alla förutom sina nämsta vänner. Jag å min sida bryr mig inte om vem som vet/tror vad om vår relation. Jag pratar om den om någon frågar. Detta vet jag att hon tidigare inte har gillat riktigt men nu sa hon att hon inte heller brydde sig om det.
Jag trodde naturligtvis inte riktigt på henne utan ville testa om hon verkligen inte brydde sig om det. Jag berättade för henne att vår relation inte var hemlig ens på hennes jobb. Hon stelnade till och undrade vad jag menade. Min mamma umgås sporadiskt med en kollega till J och hon har naturligtvis berättat att vi träffas. J vet om att min mamma och kollegan känner varandra, men det hade hon uppenbarligen glömt bort.
J höll på att flyga i taket och undrade vad min mamma hade för anledning att prata om henne med en kollega och dessutom vad hon har för rätt att prata om hennes privatliv. Jag sa att jag inte tycker att det är så konstigt att hon nämner det, precis som J kan prata med mig om sina vänner på ett privat sätt.
J blev väldigt arg på mig och svamlade mest om sitt privatliv och rättigheter. Tillslut sa hon att hon skiter i det och att hon inte orkar diskutera det mer. Jag sa att det här inte var ett ämne som var öppet för diskussion utan jag berättade det mer som ett faktum. Hon sa då argt att jag får göra precis som jag vill. Förstod inte riktigt vad hon menade med det….jag har ju inte gjort något.
Hur som helst så fick jag bekräftat att det inte alls var på det sättet att hon inte brydde sig om vad folk tror eller inte tror om vår relation.
Jag fortsatte att fråga om hon skulle fortsatt att bete sig på det här sättet om jag hade gått med på hennes förslag. De senaste två till tre veckorna har det i princip inte funnits plats för mig alls utan jag har mer eller mindre blivit tilldelad plats när det passar henne
Jag sa att hon inte alls har visat något intresse för mig under den här tiden. Hon höll naturligtvis inte med utan sa att hon viss frågat saker som t ex hur det går för min son och min mamma. Det är iofs sant, men det har inte funnit någon möjlighet för mig att prata om saker som har varit viktiga för mig vid en viss tidpunkt.
Om jag hade varit med om något på jobbet t ex så fick jag ingen möjlighet att prata om det för J hade också varit med om något som vi var ”tvungna” att prata om i ett par timmar. Om jag sedan försökte prata om något så blev svaret alltid att hon inte orkade just nu utan vi får ta det någon annan gång. Sedan kom de obligatoriska korta frågorna om hur det var med min son och min mamma.
Jag förklarade att det under de tre sista veckorna varit så att hon bara tog, men aldrig var beredd att ge. Hon hade svårt att se det men sa att det kunde vara så att hon kände att hon var tvungen att ”markera” vart relationen var på väg.
Jag sa att jag trodde att om det var på det viset så skulle hon förmodligen fortsätta att känna så även om jag gick med på hennes förslag. Så kan jag ju inte ha det. Det skulle kännas som att jag pratar med vem som helst på gatan och inte ens en kompis.
Hon sa att förslaget var tänkt att underlätta för mig??? Du vill inte det ens för din egen skull, frågade jag. Jo, svarade hon, det kanske skulle vara en hjälp för oss båda att kunna bryta. Det är alltså ett sätt för att underlätta utfasningen av mig, blev mitt svar. Eftersom jag inte vill bryta så skulle det inte vara ett lättare sätt för mig. Jag skulle bara bli ”utfasad” och sedan bara nedsläppt.
Sedan sa jag att jag var jätteledsen för att hon känner som hon gör för vår relation. Men vad som även sårar mig är att inte bara är tvungen att ta konsekvenserna av hennes beslut utan att jag även måste genomföra det.
Innan jag gick sa hon att hon tyckte att det var tråkigt att jag fått en så felaktig bild av henne. Jag sa att min bild bygger på hur hon behandlat mig och agerat, dvs hon har uteslutande sett till sina egna behov utan en tanke på mig. Speciellt de senaste veckorna.
Men en sak har jag lärt mig i den här relationen sa jag…och det är att bara se till mina egna behov och skita i andras.
Just nu är allt tomt och meningslöst. Jag orkar inte längre….. Sover om möjligt ännu mindre nu än tidigare
Olycklig kärlek 