Idag när jag var och hälsade på mamma så satt hon t o m upp…och åt! Bara ris och lite kött. Men ändå!
Hon har också kommit ur respiratorn och andas själv. Fast hon behöver fortfarande extra syre genom en ”grimma” i näsan.
Om allt går som det ska så kommer hon att lämna intensiven i början på nästa vecka och komma in på en vanlig avdelning.
Det känns bra…..
Annars är livet ganska tungt som vanligt…
Idag har mamma vaknat efter att ha varit sövd i fem dygn. Jag var även hos henne igår kväll när hon höll på att vakna. Hon öppnade ögonen men kände inte igen mig då.
Naturligtvis såg jag framför mig hur hon skulle ligga som ett kolli hela livet. Vi pratade faktiskt om detta för några veckor sedan. Hon sa att hon hellre skulle vilja avbryta livsuppehållande behandling än att ligga som ett kolli.
Igår kväll funderade jag mycket på hur jag skulle kunna tillmötesgå hennes önskan om det skulle gå så illa…och på hur svårt det skulle vara att tillmötesgå den men ändå att jag skulle vara tvungen att göra allt för att göra det…
Idag däremot kände hon igen mig och hon orkade krama min hand lite.
Hennes värden har också blivit bättre. Just nu behöver hon bara 60% syre i respiratorn. De tror sig dessutom ha fått kontroll på den agressiva blodförgiftningen även om det är en bit kvar till den är borta.
Hon har också haft hjärtproblem under tiden sedan hon blev inlagd. I lördags fick hon en mindre hjärtinfarkt. Igår förmiddags fick hon elstötar ett par gånger eftersom hon hade hjärtflimmer.
Problemet har varit att hennes hjärta har rusat. Hon har fått medicin för detta med då har hjärtfrekvensen i stället sjunkit farligt lågt och hon har fått flimmer. Igår opererade de in en tillfällig pacemaker som garanterar en lägsta hjärtfrekvens trots medicinering.
Hennes snabbsänka har sjunkit från 850 (!!) i lördags till ca 200 igår.
Visst, hon har fortfarande lunginflammation, KOL, dålig syreupptagningsförmåga, osäkert hjärt och är i väldigt dålig allmänkondition. Men hon är vaken och hon förstår när man pratar med henne.
Idag känns det som att det har skett en vändning. Jag vill inte ropa hej än eftersom hon är i så dålig kondition och fortfarande har alla dessa problem, men jag har i alla fall ett lite hopp om att det ska gå bra….
Fasen, jag är nog lite onykter. Efter att jag hälsat på mamma på sjukhuset så gick jag och min kusin T ut och drack några öl och lite annat. Jag har väl nämnt att hon är 18 år yngre än mig….? *S*
Trots att hon är så ung så sa hon ”i vår ålder” minst tre gånger under kvällen…Haha, vad jag skrattade. Frågan är om det är hon som är lika gammal som jag är, eller om jag är lika ung som hon är… Jag tror på det senare…*S*
Fast jag är nog lite yngre trots allt eftersom hon inte orkade så länge medan jag tyckte att kvällen var ung…
Hon funderar på att börja blogga. Är det så kul som alla andra tycker? Håll utkik efter ”My shitty life”. Då är det förmodligen hon som bloggar….
Nu har det tillstött nya komplikationer. Mamma har blodförgifting. Vilken sort vet de inte än, det får proverna svara på.
Hon ligger fortfarande nedsövd med respirator och det kommer hon att får göra tills vidare. Massor av slangar och sladdar så man vågar nästan inte gå nära sängen av rädsla för att trassla in sig…
Just nu verkar det i alla fall inte vara någon fara för hennes kvarvarande njure och det har inte varit några fler direkta problem med hjärtat.
Åkte upp till intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska för att hälsa på mamma igår eftermiddag. När jag kom dit fick jag vänta i nästan en timma eftersom de höll på att operera in en kateter.
Till slut fick jag komma in på rummet. Där låg hon med slangar i näsan och i munnen och sladdar kopplade till olika apparater. Sköterskan förklarade att mamma var nedsövd och skulle förmodligen vara det ett bra tag framöver.
Hon hade svårt att andas och var därför kopplad till respirator. Trots det är det svårt att få tillräcklig syresättning i blodet.
Hon sa att det förmodligen inte var stroke eller hjärnblödning men att de trodde att hon hade en kraftig lunginflammation. Eftersom min mamma inte är i någon vidare kondition efter det att hennes aorta sprack för åtta år sedan så kan en lunginflammation vara livshotande.
Dessutom har hon förmodligen KOL. För åtta år sedan pajade den ena njuren. Nu oroar de sig för den andra nuren eftersom urinproduktionen inte fungerar som den ska.
Under kvällen fick hon också en misstänkt hjärtinfarkt. Den var dock inte så allvarlig utan det gick att få hjärtat att slå som det skulle med en elchock.
Sköterskan sa att läget är mycket allvarligt men att det just nu inte finns några komplikationer som är omedelbart livshotande. Så det är bäst att åka hem och vila.
En positiv sak är att febern har gått ner till 38,7 grader.
Nu orkar jag snart inte mer…
Först allt det här med J. Jag är fullstädigt slutkörd efter det… Har aldrig varit så trött som efter det…. Skriver mer om det någon annan gång.
Som om inte det var tillräckligt. I morse ringde min moster. Min mamma har varit sjuk i några dagar. Jag har inte pratat med henne på ett par dagar eftersom hon inte riktigt orkat att prata. Min moster pratade dock med henne en liten stund igår kväll. Hon tyckte att mamma sluddrade en liten aning, men hon var helt klar och pratade och svarade som vanligt.
Idag ringde mammas sambo till min moster och sa att hon inte var kontaktbar. Han kunde inte få henne att ta sina mediciner eller ens prata. Min moster, som är sköterska, sa att de måste ringa efter ambulans. Hon tror att det kan vara en hjärnblödning eller stroke…..
Jag fixar inte det här längre…det blir för mycket. Jag måste ha varit riktigt ond i mitt förra liv..
När jag skickade mitt ”hårda” mail till J från Sydafrika så visste jag hur hon skulle tolka det. Jag skrev ju hur jag kände mig behandlad.
Jag visste att hon skulle tolka det som att mailet var ett uttryck för VAD JAG KÄNDE FÖR HENNE och inte HUR JAG KÄNDE MIG. För mig är det två helt olika saker. Jag har ibland känt mig trampad på och åsidosatt, men så har det ju inte varit hela tiden. Mina känslor för henne bygger ju på andra saker också…
Så i fredags skickade jag ett brev till henne där jag mera fokuserade på vad jag känner för henne eftersom jag även vill att hon ska veta det, även om hon naturligtvis redan gör det. Lite som en motvikt till mitt mail. Det blev ett brev fyllt med känslor och saknad.
Idag ringde hon och grät i telefonen. Hon sa att hon tyckte att det var så fint skrivet. Hon hade tom ringt upp en väninna och läst upp delar av det. Inte alla delar dock påpekade hon….*L*
Sedan sa hon att nu förstår hon varför jag inte tycker om opera så som hon själv älskar det. Hon sa att jämfört med de känslor jag uttryckte i mitt brev så är opera känslomässigt andefattigt.
Hon sa att hon tänker på mig hela tiden och att hon saknar mig väldigt mycket. Hon känner att hon vill ringa mig hela tiden och att vi kopplar själsligt på ett sätt som egentligen inte borde gå, något som även känns i vardagen.
Hon sa att hon saknar mig fysiskt också…att hon saknar att ligga på min arm och känna min doft. Hon saknar att höra min röst.
Hon sa att hon inte kunde förstå att hon sagt eller gjort vissa saker och ändå inte insett vad det gjorde med mig. Hon var hemskt ledsen för vad hon gjort och gör mot mig……
Hon sa också att hon älskar mig…men inte på det sätt jag vill. Hon måste fortsätta på den inslagna vägen.
Jag vet inte, men det hon sa känns ju som en kärleksförklaring…mer än en vanlig vän. Hon förstår kanske inte sina egna känslor.
Jag vet inte hur mycket hon har förstått egentligen….men nu har hon i alla fall förstått varför jag inte gillar opera…
I kväll ska jag göra ett nytt försök…ett nytt försök att dränka mina sorger.
Jag ska ha en av mina återkommande klubbkvällar. Det blir nog livat. Tror att vi blir 14 stycken här hemma hos mig.
Som vanligt börjar vi med att gå ut och hämta mat. Det finns hur mycket restauranger som helst att välja bland så ingen behöver gå hungrig.
Sedan dukar jag fram drinkbordet. Där kommer det att stå Vodka i olika smaker, mörk och ljus Rom, Gin, vitt och rött vin i olika former samt öl…
Snack också förstås…..
Sedan är festandet igång. Om vi känner för det så går vi sedan ut och gör stan osäker…..
De SKA gå att dränka!
När jag träffade J innan jag åkte på resan till Afrika så fanns det egentligen inget som sa att vi hade ”börjat om” igen med relationen. Men det fanns ett par saker som tydde på att det inte var omöjligt att det skulle finnas en väg. Men vi pratade i alla fall med varandra.
När vi skildes åt när jag skulle till flygplatsen så fanns det sorg i bådas våra ögon…..
De första dagarna på resan hade vi lite kontakt. Jag skickade ett sms när jag var framme och hon ringde till mig ett par gånger. På onsdagen, en 1 april, så fyllde J år. Jag hade arrangerat så att hon skulle få blommor skickade till sig från en blomsterkonstnär. J blev väldigt glad och hon ringde och tackade.
På torsdagen hördes vi av på kvällen igen. Samtalet började som vanligt. Vi pratade om allt möjligt, t ex om vad hon skulle bjuda på för fika på jobbet på fredagen eftersom hon hade fyllt år….en kombinerad fredags- och födelsedagsfika.
Samtalet fortsatte och helt plötsligt säger J att vi kanske inte borde ha så här mycket kontakt. I princip kan jag ju hålla med, är det slut så är det…. Men det är så svårt, och dessutom hade hon ju själv tagit kontakt med mig….
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Hon bad om ursäkt, igen, för att hon gjort detta mot mig. Jag sa att hon inte har en aning om vad hon gjort. Hon fortsatte med att säga att vi har så olika sätt att ta in omvärlden på så att hon kan undra om vi lever i samma värld. Vi är fullständigt olika på alla punkter.
Jag fattade inte hur hon kunde säga så efter nästan fem år. Hon blev argare och jag blev både ledsnare och argare. Till slut sa hon att vi inte kan ha någon mer kontakt nu och så lade hon på luren….gråtande. Jag kan inte gå igenom hela samtalet här eftersom det var 1,5 timmar, men det var en ordentlig urladdning.
På fredagen var jag ute och festade själv i Johannesburg. Kände mig fortfarande upprörd efter vårt samtal dagen innan. Framåt natten, när nattklubbarna stängde, beslutade jag mig för att smsa J. Jag tänkte på att jag skulle skriva färdigt allt först innan jag skickade. Eftersom det blev en ganska lång text så var jag tvungen att dela upp texten i flera sms. Det blev 41 stycken sms!
Det var inte försiktigt skrivet utan jag skrev i ganska hårda ord hur jag upplevde att hon behandlat mig. När jag skickade det första smset så gick det inte pga av något tekniskt fel. Försökte igen med samma resultat. Skickade det då till min jobbmobil och det funkade. Försökte även skicka det från min jobbmobil, utan att lyckas. Då gav jag upp.
På dagen på söndagen så plingade det till i min telefoner. Det var leveransrapporter på att smsen jag skickat hade gått fram efter nästan 2 dygn. Så nu hade hon alltså fått början på ett jättelångt sms, men inte fortsättningen. Och början var nog tuffast språkmässigt…..
Jag insåg att även om jag hade lyckats att skicka så hade ju 41 sms fyllt hennes inbox så hon hade förmodligen inte kunnat ta emot alla ändå. Så på natten mellan söndagen och måndagen skrev jag ner allt i ett mail i stället.
Jag var inte lika upprörd då så jag tonade ner vissa ord som jag använt i smsen, men principen var samma.
Hur som helst så fick jag iväg mitt mail vid halvtvåtiden. Sedan var jag tvungen att vila lite…skulle ju jobba på morgonen.
Jag visste att J förmodligen skulle bli sårad av mitt mail eftersom jag pekade på en massa saker som hon gjort och sagt som visade på hur hon behandlat mig. Jag visste att hon skulle bli sårad eftersom jag är säker på att hon skulle tro att mitt mail bara var ett försök att trycka dit henne.
Dessutom vet jag att den som är svårast att förlåta är inte den som man blivit mest sårad av utan den som man sårat mest själv, eftersom den personen har visat på ens dåliga sidor.
Men det var naturligtvis inte ett sätt för mig att trycka dit henne. Det var bara ett sätt för mig att försöka förklara för henne hur jag upplevde allt…..och att hon i många situationer har agerat och talat emot sig själv. Det var oftast i dessa situationer som missförstånd uppkom…när jag inte förstod vad hon menade eftersom hon förmodligen inte gjorde det själv.
Hur som helst så fick jag ingen reaktion på mailet och det hade jag inte väntat mig heller. På tisdagen var det dags för mig att åka hem. När jag kom till flygplatsen så köpte jag de cremer som jag hade lovat J att köpa och som jag alltid köpt när jag rest utomlands.
När jag kom hem så åkte jag upp till henne och lade dem i brevlådan på vägen till jobbet.
På kvällen fick jag ett sms av henne där hon tackade för cremerna och att hon inte trott att jag skulle köpt dem efter vårt samtal på torsdagen och mitt mail på södagen/måndagen.
Jag svarade att jag hade sagt att jag skulle köpa dem och då gjorde jag det. Oavsett vad hon tror, eller varför hon tror det, så har inte samtalet eller smset ändrat på mina känslor för henne. Det var bara ett sätt för mig att få fram vad jag känner eftersom det hela tiden har varit ett sånt fokus på vad hon känner….eller inte känner….eller både och…..eller varken eller
Hon frågade om hon kunde sätta in pengar på mitt konto när hon får lön. Jag svarade att det var ok, hon kunde göra som det passar henne.
Så där är vi alltså just nu… Som vanligt får jag alldeles för lite sömn och har alldeles för mycket funderingar…..och mitt hjärta saknas…
Olycklig kärlek 