Il Duce: Min helvetiska vecka

Natten till i torsdags, när jag som vanligt inte kunde sova, satt jag och tittade på foton på datorn. Framför allt tittade jag på foton från J’s och min semester i Spanien i somras. Tårarna rann på mig av de underbara minnena.

Kom att tänka på att J inte hade fått några kopior på korten. Jag skrev ett mail och skickade till henne tillsammans med ett antal av korten.

På tordagen fick jag ett mail från henne där hon skrev att hon tyckte att Barcelona var ”vår” stad och att det hade varit underbart att vara där med mig. Hon avslutade mailet med att fråga om jag ville prata med henne någon gång. Svarade att det ville jag naturligtvis gärna göra.

Vi kom överens om att höras senare på torsdagskvällen, vilket vi gjorde. Jag ringde henne när sonen hade somnat.

Hon sa att hon oroar sig för mig. Hon tyckte inte att jag verkade bry mig om något. Hon hörde det på min röst. Det är iofs nästan sant att det är så. Visst bryr jag mig, men jag orkar inte….

Berättade om mitt nya jobb, och hon tyckte att det inte var någon bra idé just nu. Men jag känner att jag bara går dit arbetsgivaren pekar. Sedan får det bli som det blir. Hon sa att hon visste att jag skulle klara av jobbet rent kompetensmässigt, men det är ju ändå så mycket nytt och jag kanske inte skulle orka att klara av att prestera.

Men jag känner att det inte spelar någon roll om jag misslyckas att prestera på det nya jobbet eller på det gamla jobbet. Hur som helst så pratade vi ganska länge. 

På fredagen smsade hon vid lunchtid och bad mig ringa henne när jag hade tid. Det gjorde jag. Hon sa att hon var så orolig för mig. Hon skulle varapå ett möte hela eftermiddagen men hon hade sagt till sin chef att hon inte klarade det. Hon hade pratat med sin chef om hur orolig hon var. Chefen sa att det nog var bäst om J åkte hem i stället. Hon fick ledigt utan att behöva ta ut tid ur tidbanken.

Vi pratade en stund och hon sa att hon var tvungen att prata med mig personligen och jag sa att vi kanske kunde träffas i helgen.

På kvällen gick jag på AW. Jag är ju inte på toppenhumör och nu tänkte jag ta mig f*n dränka mina sorger var min tanke. Men som alla vet, även jag egentligen, så kan de j*vla sorgerna simma.

Vilken j*vla AW!

Mådde skit och det blev en väldigt blöt kväll. Kl 23.30 kände jag hur telefonen vibrerade i fickan. Det var J som ringde. Jag kunde inte prata med henne. Dels för att ljudnivån var för hög, men också för att jag helt enkelt förmodligen inte skulle kunna göra mig förstådd.

Smsade med en annan person som har hjälpt mig tidigare i liknade situation och hon peppade mig till att inte svara, vilket jag inte kunde ändå. Men J ringde flera gånger och till slut skickade jag ett sms till henne:

”Fasen J jag är helt väck på kan inte prata. Förlev… Kroa!!”

Tror nog att hon förstod i alla fall. Hon ringde några gånger till…..

När jag skulle gå hem någon gång på natten så kunde jag inte ens hitta ut från nattklubben. Det tog mig säkert 10 minuter att hitta garderoben för att hämta jackan. Sedan gick jag hemåt. Det regnade ganska ordentligt och det var nog bra för det hjälpte mig att piggna till såpass mycket att jag åtminstone kunde hitta hem.

När jag kom in i trappuppgången skickade jag ytterligare ett sms till J. Jag hade svårt med tidsuppfattningen så jag jag kunde inte bedöma hur länge sedan det var sedan J hade ringt senaste gången. Jag tänkte bara svara på hennes senaste samtalsförsök, vilket var nästan två timmar tidigare visade det sig senare. Jag skrev återigen:

”Höras morgon. Kan höste prat lur nu, kramar”

Precis när tryckt på sänd så ringde J igen. Denna gången svarade jag. Fick med ansträngning fram att jag skulle ringa henne när jag kom hem.

Gick upp i lägenheten, drack massor med vatten, klämde i mig en macka och sköljde ansiktet med vatten för att piggna till ytterligare innan jag ringde.

Jag minns inte hela samtalet mer än att J grät av oro. Hon bad mig att hålla mig uppe…att jag måste det. Hon sa att hon kunde göra vad som helst för mig, men jag sa att hon inte kunde göra något så hon behöver inte ens försöka. Jag sa att allt är upp till mig, och bara mig, men jag orkar inte riktigt bry mig.

Hon bad mig att söka hjälp proffessionellt om jag behövde det. Jag svarade att jag redan gjort det. Hon undrade hur det gick. Jag sa att det gick sådär, men att jag hade kommit till vissa insikter.

Även om jag redan innan hade dessa insikter egentligen så är det alltid bra att få dem bekräftade av någon utomstående. Hon undrade vad det var men jag sa att det kunde jag inte gå in på just nu. Jag var alldeles för full för att prata om det.

Jag grät av sorg. Jag har aldrig gråtit full förut och det var en underlig känsla. Jag kände mig alldeles bedövad, men ändå inte. Jag grät, men det var nästan så att jag inte förstod varför jag grät. Vi avslutade samtalet efter någon timme.

Jag gick och la mig och somnade ganska fort vid 4.30. Strax före 7 vaknade jag igen, fortfarande rejält berusad. Jag gick upp och gjorde lite frukost för att försöka nyktra till….och massor av kaffe.

Vid halvelva ringde J igen. Hennes familj skulle komma på födelsedagsmiddag. J fyller år nästa vecka. Hon undrade om vi kunde träffas lite innan de kom? Eftersom hon höll på att göra iordning hemma så skulle vi vara tvungna att träffas hemma hos henne.

Jag tog mig en snabbdusch och åkte upp till henne. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag åt lite mer frukost. Hjälpte henne med att ta hand om disken och plocka undan det sista…. Sedan åkte jag hem innan hennes släkt kom. Vi sa att vi skulle höras efter att de åkt igen.

Hon ringde några timmar senare och sa att de hade åkt och hon undrade om jag ville ha lite lasagne och glass. Jag åkte till henne igen och åt lite. Kunde inte stanna så länge eftersom en kompis skulle komma hem till mig och titta på Portugal-Sverige, men jag var där ett par timmar.

Hon frågade vad jag hade menat när vi hade pratat i telefon när jag var så full och sa att jag har kommit fram till vissa insikter. Jag ville fortfarande inte prata om dem men jag sa i alla fall att jag har insett att om det skulle funka mellan oss så skulle det krävas oerhört mycket jobb.

Jag sa också att psykologen hade bett mig tänka igenom vad jag vill. Vill jag försöka lappa ihop det, eller vill jag släppa och gå vidare? Jag, sa att jag ville att det skulle funka även om jag nu inser hur mycket jobb det skulle innebära.

I natt gick jag och lade mig kl halvfyra. Gick upp klockan sju och började tvätta. Ska åka på tjänsteresa till Afrika ikväll och kommer ine hem förrän den 8:e april.

Har ingen lust att åka, ser inte fram emot att sitta ensam på ett hotell. Jag har inte förberett mig på utblidningen jag ska hålla där nere. Men som sagt jag orka inte riktigt bry mig om det. Jag får vara glad för traktamente och restidsersättning. 

Il Duce: Nu ska jag spränga huvudet i bitar

Nu ska jag ut och spränga huvudet i bitar….. AW, sorg och ny lön….det blir dyrt…

Il Duce: Tillfällig förnimmelse av lättnad

Igår, på min födelsedag, fick jag ett sms av J

”Grattis på födelsedagen älskade ID! Jag tänker på dig! Många, många kramar!!”

Jag trodde nog att jag skulle få ett sms, men man kan aldrig riktigt veta med J. Hon skulle lika gärna kunna resonera som så att hon måste markera, eller inte skicka ett sms för att försöka glömma själv….

Jag blev naturligtvis jätteglad för sms:et. Jag hade försökt förbereda mig på att hon inte skulle skicka något, men samtidigt var tanken på att inte höra något ifrån henne olidlig.

Svarade naturligtvis på hennes sms. Jag vet att jag har svårt att tygla mina känslor när det gäller J och denna gången var inget undantag:

”Tack mitt älskade hjärta! Du finns i mina tankar också! Massor av kramar!!”

Ett par timmar senare ringde hon!! Hon sa att hon hade försökt att låta bli, men hon ville ändå gratulera ”på riktigt”. Hon frågade om jag ville prata med henne men att hon accepterade om jag inte ville det. Men hur skulle jag kunna låta bli att vilja det? Jag vill ju inget annat…

Det var underbart att höra min röst fortsatte hon. Sedan sa hon att hon inte kunde prata så länge eftersom hon skulle börja gråta, vilket hon gjorde direkt efter att hon sagt det. Hon lyckades i alla fall få fram att hon tänker på mig hela tiden. 

Tårarna rann på mig med. Bara att få höra hennes röst…..underbart. Jag tänker på dig också hela tiden, min älskade J. 

Var tvungen att samla mig i några minuter efter samtalet innan jag kunde gå ut från konferensrummet och tillbaka till min arbetsplats.

När jag kom hem efter jobbet ringde det på dörren. Det var ett blomsterbud som kom med en STOR bukett med rosor, tulpaner och prärieklockor. Buketten var från J. Jag kunde inte hålla tillbaka utan började gråta.

Buketten var så stor att jag fick gå till närmaste blomteraffär för att köpa en ny vas eftersom de jag hade var alldeles för små….

Jag sms:ade och tackade för de vackra blommorna. ”Älskade ID, klart att du ska ha blommor på din födelsedag. Massor av kramar!!”, svarade hon.

Mitt hjärta, min hjärna och min kropp saknar henne oerhört mycket. Även om det var otroligt mycket känslor så kändes det ändå som att en liten, liten sten föll från mitt hjärta.

Att få lite kontakt gjorde att jag kände en förnummelse av lättnad i mitt hjärta även om det bara är tillfälligt. Jag kunde i alla fall uthärda dagen.

Il Duce: Nytt jobb

Jag har fått ett erbjudande om ett nytt jobb. Det är bara ett tillfälligt uppdrag på ett annat bolag inom koncernen som behöver hjälp med sina ekonomiprocesser.

Meningen är att jag ska vara där på heltid i fem månader och det skulle förmodligen ge mig en hygglig löneförhöjning under den tid jag skulle vara där.

Jag var där idag och pratade med dem och rent teoretiskt så är det ett intressant jobb på ett intressant bolag, med en bra lön….

De ville att jag skulle börja jobba hos dem i princip med en gång….

Jag fick en obehaglig känsla i magen. Inte för att jag kände att något inte stod rätt till, utan för att jag kände att jag egentligen inte orkar ta till mig något nytt just nu.

Jag orkar inte rycka ut för att hålla ekonomifunktioner flytande. All min energi går åt till att hålla mig upprätt och överhuvudtaget ta mig till jobbet….

De var nästan ”eld och lågor” över att jag kanske ska börja hos dem. Jag vet att det är såna här specialistuppdrag som är mitt jobb, men timingen för just det här uppdraget kunde inte vara sämre…

När jag satt mig i bilen och åkte hemåt började tårarna rinna på mina kinder. Jag orkar inte….inte just nu….

Il Duce: Det var bara en avsats

Jag bara sjunker

Direkt efter uppbrottet förra lördagen föll jag hejdlöst direkt ner i avgrunden. Tårarna rann på mig nästan oavbrutet i fyra dagar så fort jag var ensam. På jobbet lyckades jag i alla fall för det mesta hålla tårarna borta.

Jag mådde fruktansvärt dåligt, men det var ungefär på samma nivå hela tiden. Jag trodde att jag hade nått botten direkt och tänkte att det ändå var något positivt mitt i eländet. Nu har jag något att jobba utifrån, tänkte jag.

Så i onsdags kände jag att det kanske inte var så stabilt dåligt trots allt. Jag saknade henne oerhört och kände att saknaden växte sig allt starkare. Jag skrev och raderade flera mail under dagen men höll mig från att skicka  något.

I torsdags blev saknaden för stark att stå emot. Jag tänkte att även om hon inte vill svara så var jag ”tvungen” att höra av mig. Mailet låg öppet på min skärm hela dagen på jobbet och jag fortsatte att kämpa. På eftermiddagen blev det hela ohållbart och jag skickade iväg det.

Jag skrev väldigt kort hur jag mådde. Eller rättare sagt så skrev jag att jag inte tänkte gå in på hur jag mådde, men att jag saknar henne eftersom hon är mitt hjärta. Det är väl iofs en beskrivning på hur man mår också…. Jag skrev också att jag plockat ihop en del av hennes saker…och så att jag älskar henne.

Jag vet….jag borde inte ha skrivit överhuvudtaget och absolut inte att jag älskar henne, men det går inte riktigt att handla logiskt. Hon svarade: Älskade ID.

Under fredagen växte stresskänslorna i kroppen. Jag fortsatte nedåt och hur jag än kämpade så lyckades jag inte hindra fallet. Då kom ett sms från J. Det var ganska kort, men ändå varmt. Egentligen inget speciellt och inget hon hade behövt skicka. Jag kan inte gå in på vad hon skrev för då skulle vara att jag inte vara riktigt lika anonym längre…*L*

Hur som helst så svarade jag: Tack min älskade J! Vad snäll du är! Kramar!!

Det lugnade ner mig lite åtminstone tillfälligt, men framåt kvällen återkom de stressade känslorna.

Igår, lördag, var mina känslor otroligt speedade. Jag och sonen var i stan. Kom på mig själv med att ibland hålla utkik efter J eftersom jag vet att hon brukar gå i stan på lördagar. Att jag skulle springa på henne där var trots allt ganska otroligt. Göteborg är ju inte en så liten stad. Vet inte om jag var rädd för att springa på henne eller om jag ville springa på henne. Lite av båda förmodligen.

Lite senare skulle vi köpa godis inför Meloddifestivalen. Sonen frågade då om J skulle komma, som hon gjort tidigare, för i så fall tänkte har köpa salt godis till henne som hon tycker om….

Jag klarade inte av att bemöta det då heller, utan sa bara att J var upptagen och inte kunde komma. Sedan var jag tvungen att vända mig bort en liten stund för att samla mig.

På kvällen åkte vi i stället till min mamma och tittade på Melodifestivalen. På vägen passerade vi J’s lägenhet. Det var mörkt. Hon var förmodligen hos en kompis och tittade på Melodifestivalen, men på något sätt hade det varit skönt med åtminstone en tänd lampa för att få något livstecken.

I början efter uppbrottet försökte jag fokusera på det som var jobbigt i relationen. Men nu har även det som var underbart tagit plats i mitt medvetande.

Dessutom händer det saker hela tiden som jag brukade prata om med J. Jag har ingen aning om hur hon har det eller vad hon har gjort. Det är ju sånt man vill dela med den man älskar.

Saken blir inte heller bättre av att jag inte kan sova. Sover tre kanske fyra timmar per natt och sömnen är inte ostörd.

Dessutom har jag varit mer eller mindre sjuk i 1,5 veckor. Bara en vanlig förkylning, men den vill inte ge sig. Jag har haft feber dagligen sedan dess även om den inte är så hög numera. Klart att den inte blir bra om man inte kan vila heller.

Måste också berätta för sonen. Anledningen till att jag inte har berättat är att rösten inte bär. Jag vet att han kommer att bli ledsen även om han kommer att klara det mycket bättre än mig. Men jag orkar inte att se honom ledsen också, även om det är aldrig så lite.

Nu spelar sonen Guitar Hero och precis nu såg jag J’s namn på TV:n som en av spelarna. Minns hur roligt vi hade alla tre när vi spelade…….*tårar*

Jag inser nu att det inte var botten jag nådde direkt…utan bara en avsats som nu har givit vika.  

Il Duce: Hur kunde det bli så här?

Ibland är det sorgen då jag insåg att du släppte mitt hjärta och ingen hann fånga det……sorgen då jag stängde din ytterdörr fast ingen egentligen ville….jag tror inte att du ville det heller

Ibland är det njutningen du gav mig…..smekningarna och kyssarna….hur du tog i mig och hur underbart det var att smeka dig och ge mig hän….

Ibland är det hur mycket vi har gemensamt….hur lika vi tycker i mycket och hur många saker som ”faller på plats” med dig….

Ibland är det dina blickar av ömhet…kärlek…upphetsning…njutning…Dina blickar på mig som sa att du inte får nog….

Ibland är det hur vi kunde tillbringa så mycket tid i telefonen utan att prata om nåt…

Ibland är det förtvivlan över att du inte är min längre…ensamheten…livet utan dig…saknaden och längtan….

Ibland är det upphetsning…het längtan och en puls som ökar…en önskan att få känna dig i mina armar och din kropp nära min…fantasier och minnen…

Ibland är det våra långa telefonsamtal som är fyllda av tankar och ord…frågor och svar…hur otroligt bra vi känner varandra…det borde vara omöjligt att känna någon så bra

Ibland är det glädje över att vi fann varandra…och inte ville släppa taget….

Ibland är det förtvivlan över att vi fann varandra…..när man befinner sig så högt upp bland molnen så blir fallet så mycket hårdare nu….hur kunde det bli så här?

Det varierar från dag till dag, från minut till minut….Glädje, sorg, saknad, upphetsning, längtan, åtrå, vansinne, lycka, besvikelse, kärlek, förhoppning, olycka, styrka, värme…

……………………………………………men mina tankar och mitt hjärta är alltid hos dig….

Il Duce: En helvetesdag…..men ikväll blir det Frölunda

Idag har det varit en riktigt, riktigt jobbig dag. Det har rusat i kroppen på mig hela dagen. Jag har t o m suttit på jobbet och skrivit ett mail till J. Jag har skrivit och raderat, skrivit och raderat. Men jag har lyckats hålla mig från att skicka…..än så länge. Skitjobbigt!!

Dessutom har min bank gjort bort sig. Jag har flyttat en del av mina lån från SBAB till SHB. SHB tog gladeligen emot min låneansökan i december och jag fick en riktigt bra ränta…för att vara i december. Resten av lånen skulle flyttas efterhand som de förföll.

Idag ringer de och säger att de inte kan göra så som de trodde att de kunde göra. Pga denna miss så har jag nu 1,08% HÖGRE ränta än jag borde ha haft eftersom SHB har högre ränta än Stadshypotek. Det är bundet i tre månader, sedan flyttar jag tillbaka till SBAB och där får jag med dagens ränta 2,35%.

Förutom det här med banken så har jag fått punktering. Bara en pyspunka så jag kan fylla på luft ett par gånger om dagen så håller det sig till servicen på fredag….

Inte en så bra dag alltså….

Men ikväll blir det ishockey för sonen och mig…Frölunda-Luleå. Jag fixade biljetter redan förra veckan så det är bara att pallra sig iväg… Kanske blir lite distraherad i alla fall….

Il Duce: Livsfilosofi

Den här låten beskriver väldigt väl hur jag ser på livet och den filosofi som jag har försökt leva efter. 

Jag har lyckats ganska bra med de flesta råden förutom den sista delen i textraden ”don’t be wreckless with other peoples hearts, don’t put up whith people who are wreckless with your’s”

Jag vet inte hur man får in själva filmen här så jag lägger bara in länken

http://www.youtube.com/watch?v=sTJ7AzBIJoI

Il Duce: Borderline

Jag har under en period funderat på om det inte är något fel på J efter alla turer som vi har haft. Jag har läst på nätet, läst artiklar och gjort personlighetstester. Till slut kom jag fram till att jag tycker att det verkar som att J lider av borderline personlighetsstörning.

Jag läste en artikel på nätet efter tips och det stämde ganska bra. Där stod det om den psykiska misshandeln som nära anhöriga kan utsättas för av borderlinepersoner och jag tycker nog att man kan jämföra J’s beteende som misshandel även om det inte på långa vägar var så allvarigt som i artikeln.

Man kan jämföra det med att jag skulle komma hem flera kvällar i veckan, full, och ge henne stryk. När jag nyktrat till skulle jag be om ursäkt och försäkra att det aldrig skulle hända igen.

Med J var det samma sak. Hon utsatte mig för psykisk misshandel av och till. Ibland bad hon sedan om ursäkt. Senare hände det igen och igen och igen. Till slut sa jag att hon inte behöver be om ursäkt eftersom en ursäkt innefattar att man ska undvika att göra likadant igen.

Igår läste jag också en artikel ur Hemmets Journal. Jag vet, det är inte speciellt manligt att läsa den tidningen men jag fick faktiskt ett tips om just den artikeln och det var bara den jag läste. Där fanns följande beskrivning av Borderline:

Borderline är en slags psykologisk personlighetsstörning som innebär långvarig känslomässig obalans, vilken gör att vardagliga sociala kontakter blir svåra att hantera.

En borderlineperson befinner sig i gränslandet mellan friskt och sjukt. Hon tolkar ofta allt som ”svart eller vitt”. Hon har svårt att uppleva nyanserade känslor som t ex ”kanske kunde mormor inte hjälpa mig idag, men jag tycker mycket om henne i alla fall”

En borderlineperson har svårt att tygla sina känslor, vilket ofta leder till snabba humörväxlingar, impulsivt beteende och aggresivitet.

De drabbade beskriver att andra har svårt att sätta sig in i det känslomässiga kaoset inombords. Små obetydliga händelser kan leda till stort kaos. Som anhörig kan detta upplevas som en svårare ungdomskris, som inte går över.

Ofta agerar en person med borderline helt utan eftertanke och förstår inte följderna förrän efteråt. Ätstörningar är också vanliga, särskilt hos kvinnor. I allvarliga fall kan personen få annat självdestruktivt beteende med drogmissbruk eller kroniska självmordstankar.

Vad detta stämmer in på J!

Hon har en känslomässig obalans och den gör att sociala kontakter ibland är svåra. Hon upplever sig t ex ständigt som annorlunda och att hon inte passar in. Väldigt ofta tycker hon att människor i hennes omgivning är väsensskilda från henne och därför vill hon inte ha så lite som möjligt med dem att göra.

Väldigt ofta är också saker ”svart eller vitt”. Hon kan inte förstå att det inte alltid är så att det bara är en persons fel. Om jag säger att jag tycker att något hon sagt är fel till någon så tar jag alltid helt och fullt den andra personens parti tycker hon. Om någon säger något dumt till henne så tappar hon fullständigt förtroendet för den personen. Hon ser inte till vilken situation det var.

Dessutom ser hon inte själv när hon säger något dumt eller ogenomtänkt utan då förväntar hon sig att personen i fråga ska förstå att det var sagt i affekt. T ex när hon var arg på mig en gång och då sa hon att hon ogillar min son och hans värderingar. Jag sa att jag inte hade märkt något av att hon ogillar honom och inte han heller. Då svarade hon att hon är bra på att spela.

Jag blev naturligtvis ledsen och besviken över detta och kunde inte förstå att hon inte hade sagt något om detta tidigare och frågade varför hon hade fört oss bakom ljuset på det viset. Svaret blev att hon inte ville göra mig ledsen och därför inte sagt något.

Senare sa hon att jag hade ryckt uttalandet ur sitt sammanhang och att det var sagt i stridens hetta. Hon bad om ursäkt för det och sa att hennes uttalande inte stämde. Det visar på att hon har svårt för nyanserade känslor och det leder till humörväxlingar.

Det visar sig också i att hon kan vara på bra humör ena gången man pratar med henne i telefon. När man sedan pratar med henne en timma senare så är hon mest deprimerad och kan ha funderingar på relationen och på hur jag är som person utan att det har hänt något.

Impulsivt beteende och aggresivitet är inget som har varit något större problem även om hon väldigt lätt kan bli arg.

Hon upplever att andra inte kan sätta sig in i hennes känslor. Den enda som har kunnat göra det är hennes fd sambo, men vad jag förstår på henne så var han ännu värre beträffande det känslomässiga kaoset.

Små obetydliga händelser kan leda till kaos. Som t ex hårfärgen på en nyhetsreporter. J hade precis färgat håret och var inte nöjd, det blev för svart. Hon tyckte att nyhetsreportern hade mörkbrunt hår och J frågade mig om jag tyckte att hennes hår var mycket mörkare än nyhetsreporterns. Jag sa att jag tyckte att det var ungefär lika mörkt eftersom jag tyckte att nyhetsreportern också hade svart hår.

J undrade hur jag kunde tycka det eftersom det var mörkbrunt. Nej jag tycker att ni har ungefär samma hårfärg, svarade jag. J blev då arg och förstod inte alls hur jag kunde tycka det. Men, sa jag, det är så jag uppfattar det.

J blev då ändå argare och undrade om jag sa så för att jag ville trycka ner henne och få henne att känna sig mindre värd. Naturligtvis var det inte så. Ok, hon har mörkbrunt hår och du har mörkare hår än vad hon har, svarade jag.

Givetvis trodde inte J på mig utan blev bara argare och argare. Sedan sa hon att vi nog gjorde bäst i att sluta prata om detta. Jag höll med. Men trots det så återkom hon ideligen till ämnet och undrade hur jag var skapt när jag tyckte att nyhetsreportern hade lika mörkt hår som J. Jag var tvungen att be henne släppa det ett antal gånger utan att lyckas. Till slut var J så arg så att hon bad mig åka hem i stället, vilket jag gjorde.

Eller som vid tillfället som jag hade velat se filmen ”Inte utan min dotter”. Men den gick sent på natten så det gick ju inte eftersom jag skulle jobba dagen efter. J undrade då varför jag ville se den filmen som var så amerikaniserad och vinklad. Hon tittade på mig med förakt och ifrågasatte mitt kritiska tänkande och även sig själv som umgicks med en som var så dålig på att tänka kritiskt.

Men hon själv ser gärna på t ex Sex and the City som ju är väldigt berikande och verkligen avspeglar verkligheten… Ett agerande utan eftertanke. Men en sak har hon verkligen analyserat och det är ju vår relation.

Ätstörningar har hon inte, men hon är lite besatt av mat. Hon älskar mat och kan njuta av att man bara berättar om vad man har ätit på någon restaurang.

Självmordstankar hade hon som yngre, men inga drogmissbruk. Hon vill ju inte ens ta huvudvärkstabletter.

Så visst finns det flera symptom som passar in, och dessutom de här ”hoten” om att det inte var någon idé att fortsätta relationen om jag inte tyckte som hon. 

Om det bara hade hänt en gång så kunde man ju låtit det passera, men eftersom mönstret upprepar sig gång efter gång så måste något vara fel.

Om det är så att hon lider av borderline, så kan man ju tycka att jag borde vara glad att slippa ifrån, men jag älskar henne ju lika mycket för det. Hon har ju inte symptom hela tiden utan kan vara underbar däremellan.

Dessutom är det ju svårt att bli förbannad på henne om hon har den här sjukdomen. I stället blir effekten att jag vill hjälpa henne så mycket det går eftersom jag känner som jag gör för henne.

Il Duce: Idag är det….

….ett år sedan vi bröt förra gången. Det var nära att det blev samma dag det här året…